inte bara min morfar
...även min bästa vän. Personen som alltid fanns där för mig, alltid på MIN sida. Alltid, alltid. Jag älskar dig över hela mitt hjärta och när jag tänker på att du inte finns här, att jag inte komma till dig och bara skratta eller gråta gör att jag inte kan tänka klart ibland. Varje år, den här dagen kryper den här ångesten tillbaka. När morfar gick bort gick jag under jord i tre månader, jag ville inte prata om att han var borta. Jag ville inte förstå det. Vill inte det nu heller, men nu är det mer accepterat. Även om jag än idag går hem till mormor och tänker, jo men min Tata finns där... sen när jag kommer in genom dörren minns jag att nej han är inte här. Jag vill inte gråta framför alla, för det känns som det blir jobbigare då och då kanske folk tror att jag har glömt men jag försöker skratta bort det för ångesten kan ta över hela min kropp, själ just den här dagen. Jag gillar inte att prata om det även om det behövs, jag behöver någon att prata med om just det här så att slipper ha ångest över den här dagen och hans död. Jag behöver en person som inte säger något bara låter mig gråta, för det är det jag behöver. Jag har min familj, släkt men det är inte samma sak. För dom är lika ledsna som jag över det här och jag vill inte behöva vara en stress för dom.
Mi Tata te quiero mucho, para siempre nosotros, Tu Sartia y tu mi Tata.
