VELASQUEZ

Morfar, snart har det gått två år. Två år! Det känns som igår då allt hände. Just den kvällen minns jag väl och jag tror inte jag kommer kunna glömma den, jag kan inte. Då jag var hemma låg där hemma, var irriterad över Laura. Så kom mamma in gråtande i lägenheten och jag förstår vad som har hänt. Mamma sitter och håller om mig för jag sitter och gråter. Mamma frågar Daniel och mig om vi vill åka till Tata. Vi säger att vi vill och vi åker bil. I bilen sitter jag bara och gråter, tyst. Jag var så ledsen.. jag kände hur mina tårar börja bränna mot min kind. Jag ville verkligen inte tro att det var sant. Jag kunde inte tro det. Han var borta, föralltid. Tata, när jag såg dig ligga där lugn och stilla, inga slangar och inget. Du var så finklädd och min moster låg där brevid dig och höll om dig. Det gick musik i bakrunden och alla grät. Jag stog vid dörren ett tag, jag var så chokad över att der var du, det såg verkligen inte ut som du. Jag går till min mormor och kramar henne, hon kan inte sluta gråta, jag är stark tänkte jag, jag kan inte gråta inte nu, nu måste jag ta hand om mormor. När jag går fram till dig, grät jag tyst för mig själv jag satte mig på det blöta golvet, efter att alla kommit in med blöta skor. Jag satt där med huvudet i knät och grät tyst. Jag gick upp och min moste låg inte kvar där hon hade gått ut, jag ser att det bara är jag kvar. Jag lägger mig brevid dig och jag har mitt huvud mot ditt bröst och jag gråter. Som jag brukade göra när vi satt på soffan när jag luta mitt huvud mot ditt bröst och hörde ditt hjärta banka, nu baknade det inte mer. När jag var ledsen häll du om mig, och varje gång mina tårar föll mot ditt bröst, dunkande ditt hjärta fortare. Nu låg jag där, jag grät jag hörde, ingenting. Jag grät jag ville att mina tårar skulle få ditt hjärta att dunka igen. Jag vill få det att börja fungera igen, allt. Jag låg där och jag sa till dig: Tata, snälla du kan inte lämna mig här, inte nu jag behöver dig snälla.. (menpåspanska) Jag grät ännu mer när jag inte hörde att du inte svarade, jag grät, jag grät. Reste mig upp och pussade dig på huvudet. Sen satt jag där och titta på dig och i ena sekunden var jag så arg! Jag tänkte bara: Hur kunde du?! Var du tvungen att lämna mig här?! Jag var så arg att han inte fanns mer. Sen såg jag på honom och jag tänkte, Jag kan inte vara arg.. sen gick jag fram till honom igen och la mig där brevid honom. Jag kände mig så säker där, ingen kunde göra mig illa, ingen. Jag låg där och jag grät. Jag blunda och tänkte på allt vi gjort tillsammans. Och hur det skulle se ut utan dig. Efter en timme och tretio minuter åkte vi hem, jag kunde inte sova utan jag låg där och grät. Bara grät. 4dagar senare skulle begravingen vara och jag hade inte vart i skolan på en vecka ungefär. Jag orkade inte, jag ville inte att folk skulle se mig så som jag mådde. Jag orkade inte med att folk skulle tycka synd om mig och fråga hur jag mådde. Det räckte redan med alla morfars vänner, nära och kära som frågade hur jag mådde, vad trodde dom, att jag mådde bra eller? dom vet ju hur jag mår då är det ju onödigt att fråga tänkte jag. Begravingen, den hölls i Skogskyrkogården Helig Kapel. Det var verkligen jätte fint och det var massa människor. 400 pers kanske mer? Släkten satt längst fram brevid kistan. Efter alla hade gått ställde jag mig vid kistan där ditt huvud var och jag grät, jag grät, jag grät. Jag höll min hand mot kistan och tänkte det här är sista gången jag någonsin kommer vara såhär nära honom. Jag grät bara jag tänkte på att det var du som låg där inne. Kunde du inte med mig? Ta med mig, för du var en sån stor del av mig, du ÄR en stor del av mig. Jag orkade inte tänka just då, tänka på hur det skulle se ut utan dig. Jag tänker på dig än idag, Tata det har gått 2 år och jag tänker på dig VARJE dag, går inte en dag utan att jag tänker på dig. Jag saknar dig så hemskt mycket Tata, Kom till mig eller ska jag komma till dig? Jag älskar dig.