VELASQUEZ

Idag var jag och familjen i nynäshamn till "vårt ställe" och tittade på utsikt och lite sånt.  Medans mam, pap och dani var uppe gick jag ner och satte mig på berget med en sån vacker utsikt ut över havet att jag fick tårar i ögonen. När jag satt där på berget med solen i ansiktet och vattnet glittrade tänkte jag en massa, tankarna flög runt i huvudet på mig. Det var så tyst där borta, det var så skönt tyst liksom. Hörde inget mer än några barn där nere på stranden som lekte med en hund (som liknade en gris men IAF) och så hörde jag båtarna som åkte förbi och en vind lite då och då. När jag satt där helt ensam tänkte jag mycket på hur livet är just nu, jag kom inte direkt fram till något men det är rätt så underbart nu. Jag har en massa vänner som jag älskar som jag bara vet att jag inte skulle klara mig utan. Och sen kom det upp en sak i huvudet, varför jag har så ont i magen nu på sista tiden? Varför har jag det? Den ändå gången jag hade ont på det här sättet det var den 10Februari. Fan vad jag minns det. Och när jag tänkte på det 10Februari fick jag ännu mer ont i magen medans jag satt och titta ut mot havet. Jag kände verkligen hur mycket jag ville ha tillbaka DEN tiden just i den sekunden, så jag kunde dela denna vackra utsikt med någon som betyder mycket för mig. Men medans jag väl satt där tänkte jag mycket på hur många i årskurs nio som jag inte kommer ha kontakt med när vi slutar, det känns rätt så trist men ändå skönt liksom. Medans jag satt där helt tyst och nästan frös lite så kände jag att någon tog på min axel, det var min pappa. Han sa inget till mig utan satte sig brevid mig och han tittade ut mot havet han med, helt tyst. Jag kände hur tårarna föll ner mot mina kinder, det var fortfarande helt tyst det ända man kunde höra var vinden. Min pappa ser på mig och ser att jag gråter, men fortfarande sa han inget, det var så skönt... han frågade inte vad som hade hänt för han visste nog att jag inte orkade prata om det. Min pappa tog bara min hand och var tyst. Aldrig, ALDRIG i hela mitt liv har jag känt mig så trygg som jag gjorde då. Det var som han läste mina tankar han förstog att jag inte ville prata om det. Efter ett tag kanske 20min går min pappa upp, pussar mig på huvudet och går, fortfarande inte sagt ett ord. Jag satt kvar där, solen in mitt ansikte, fortfarande. Jag tänkte på morfar. På just det här berget satt jag med min morfar för några år sedan och han berättade en massa saker för mig, om när han jobbade på båten i Chile. Det minns jag än idag. När jag tänkte på alla dessa historier började jag nästan skratta men med tårar i ögonen. Sen minns jag det min morfar sa till mig "Låt aldrig, ALDRIG någon trycka ner dig så mycket att du vill ge upp, för Sara det finns så mycket du lever för.. Din familj, dina vänner.. Mig"- bara jag tänker på den meningen min morfar sa får jag tårar i ögonen. Jag kände på något konstigt sätt att min morfar var där, han satt där brevid mig och han var också tyst, som om han förstog det jag ville. Samtidigt som det tänker jag på hur mycket jag ville att Matilda skulle uppleva det här med mig, den här vackra utsikten, dela en massa minnen med den personen jag älskar som mest. Innan vi skulle gå, suckade jag och tänkte "hit måste jag komma minst en gång i månaden". Det kändes så skönt när man lämnade stället, det var som jag hade släppte allt i en burk och kastade den i havet, men den stannade kvar där jag kastade den för nästa gång jag skulle komma skulle jag få tillbaka burken och gråta över samma saker igen. Det var som alla mina problem lämnades kvar där, fast vi vet att det inte är så.. men det kändes så. Jag behöver inte någon att prata med, jag behöver havet, berget, solen, vinden. Tack Gud för att du visade mig till detta ställe, detta underbara ställe som jag kan vända mig till när det är som värst, som det har vart den sista tiden. Tack,