VELASQUEZ

åh, jag hatar det här. vi har en vän, han är nära döden. väldigt nära. och det gör så ont när jag tänker på det. visst, han ska inte behöva lida.. hans familj ska inte behöva lida och se honom som han är nu. men det går inte att tänka så, det är en människas död. jag gråter så fort jag tänker på det, jag blir så ledsen. jag älskar den här personen så mycket, det är därför jag blir ledsen. jag kom inte ihåg sist jag såg honom, men jag vill inte se honom som han mår nu. jag vill inte att de ska vara så jag såg honom sista gången. för han var en bra människa, full av kärlek och skratt. iaf mot mig. och det uppskattar jag så mycket! jag hatar döden. döden är hemsk. kanske skönt att slippa lida. men nej, det funkar inte så. jag har redan gått igenom det här en gång, med min älskade bästa morfar. än idag kan jag bara gråta för att jag saknar honom och älskar honom något otroligt. jag vill inte behöva gå åp begravning och gråta. visst jag MÅSTE inte gå, men såklart man ska gå. nej, jag ska sluta skriva nu.