Min tata!
Två år och sex månader.
Vi var i årsta havsbad och påvägen hem skulle vi förbi skogskyrkogården, så fort jag hörde det börja tårarna rinna. För er som inte visste, hölls min morfars begravning där 2006. Varje gång jag åker dit, gråter jag. Jag minns det som igår. Det var där jag såg dig sista gången. I kistan. När jag kommer dit, släpper jag allt. Alla mina känslor och då gråter jag. Jag gråter för jag saknar, saknaden gör ont. Det är sant, det gör ont. Morfar, min älskade söta morfar. Det känns så tomt utan honom, jag vet.. det har gått två hela år och lite mer, men nej jag har inte slutat sakna honom och det kommer jag aldrig att göra tror jag. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom, helt seriöst.. varje dag påminns jag om honom och det gör mig inte ledsen utan glad. Väl i skogskyrkogården kunde jag inte gå upp till kapellet, jag kunde inte.. jag bara satt i bilen och grät. Det är så fint där borta, vi var där iår den 24 Januari och där stog vi, vid kapellet hela släkten och kramade om varandra och grät. Morfar skulle inte vilja se oss gråta, men det går inte att hålla sig ibland.. som idag, idag kunde jag inte hålla det inom mig. Jag kommer ihåg begravningen.. hur den vita kistan var där framme fullt med blommor och sen satt hela vår släkt vid sidan om kistan och sen 300pers satt där, folk fick inte plats så dom öppnade dom stora glasdörrarna och folk stog ute också. Jag kom ihåg kameramannen som filmade live in begravningen hur alla mina kusiner och jag själv var irriterade på honom och mina kusiner fundera på att gå att slå ner honom men det skulle ju inte se så bra ut. Efter begravningen kommer jag ihåg att när alla gick ställde jag mig vid kistan och så grät jag så mycket att jag nästan svimmade, jag tror inte jag någonsin har känt sån sorg, inte ens än idag. Morfar och jag, jo.. det var så. Det är så. Jag älskar honom mer än något annat på den här jorden. Min älskade Tata. Usch, vad jobbigt det är att skriva det här men jag vill att alla ska veta hur mycket jag seriöst älskar honom. Mamma frågade mig idag hur jag skulle göra i Chile när vi besöker hans grav - vad jobbigt att säga det, grav. Jag vet inte hur jag ska göra? Men jag vill gå dit, jag vet att jag kommer gråta, det vat jag. Om jag inte gråter är det nog ett mirakel, men jag kommer göra det. Varför, måste man dö? Det lämnar bara djupa, djupa sår när man dör. M
Tata, en stor del av mig saknas men när jag tänker på allt vi gjort tillsammns, fyller det endå platsen lite till. Älskade Morfar!
Vi var i årsta havsbad och påvägen hem skulle vi förbi skogskyrkogården, så fort jag hörde det börja tårarna rinna. För er som inte visste, hölls min morfars begravning där 2006. Varje gång jag åker dit, gråter jag. Jag minns det som igår. Det var där jag såg dig sista gången. I kistan. När jag kommer dit, släpper jag allt. Alla mina känslor och då gråter jag. Jag gråter för jag saknar, saknaden gör ont. Det är sant, det gör ont. Morfar, min älskade söta morfar. Det känns så tomt utan honom, jag vet.. det har gått två hela år och lite mer, men nej jag har inte slutat sakna honom och det kommer jag aldrig att göra tror jag. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom, helt seriöst.. varje dag påminns jag om honom och det gör mig inte ledsen utan glad. Väl i skogskyrkogården kunde jag inte gå upp till kapellet, jag kunde inte.. jag bara satt i bilen och grät. Det är så fint där borta, vi var där iår den 24 Januari och där stog vi, vid kapellet hela släkten och kramade om varandra och grät. Morfar skulle inte vilja se oss gråta, men det går inte att hålla sig ibland.. som idag, idag kunde jag inte hålla det inom mig. Jag kommer ihåg begravningen.. hur den vita kistan var där framme fullt med blommor och sen satt hela vår släkt vid sidan om kistan och sen 300pers satt där, folk fick inte plats så dom öppnade dom stora glasdörrarna och folk stog ute också. Jag kom ihåg kameramannen som filmade live in begravningen hur alla mina kusiner och jag själv var irriterade på honom och mina kusiner fundera på att gå att slå ner honom men det skulle ju inte se så bra ut. Efter begravningen kommer jag ihåg att när alla gick ställde jag mig vid kistan och så grät jag så mycket att jag nästan svimmade, jag tror inte jag någonsin har känt sån sorg, inte ens än idag. Morfar och jag, jo.. det var så. Det är så. Jag älskar honom mer än något annat på den här jorden. Min älskade Tata. Usch, vad jobbigt det är att skriva det här men jag vill att alla ska veta hur mycket jag seriöst älskar honom. Mamma frågade mig idag hur jag skulle göra i Chile när vi besöker hans grav - vad jobbigt att säga det, grav. Jag vet inte hur jag ska göra? Men jag vill gå dit, jag vet att jag kommer gråta, det vat jag. Om jag inte gråter är det nog ett mirakel, men jag kommer göra det. Varför, måste man dö? Det lämnar bara djupa, djupa sår när man dör. M
Tata, en stor del av mig saknas men när jag tänker på allt vi gjort tillsammns, fyller det endå platsen lite till. Älskade Morfar!
Kommentarer
Trackback
